Om Astrid Lindgren

Astrid Lindgren skrev dikten Vore jag Gud 1972 för att uttrycka sin vanmakt och förtvivlan över det krig som då pågick. Sorgligt nog är den lika aktuell idag när vi med fasa åser en oöverträffad maktfullkomlighet och vårt broderfolks lidande.

Vore jag Gud
då skulle jag gråta
över människorna,
dem som jag har skapat
till min avbild.

Vad jag skulle gråta
över deras ondska
och gemenhet
och grymhet
och dumhet
och deras stackars godhet
och sorg.

Och vad jag skulle gråta
över deras hjärtas ångest
och eviga hunger,
deras oro
och dödsskräck
ödsliga ensamhet
och över deras öden,
deras ömkliga små öden,
och deras famlande
efter någon… någon!
Kanske mig!

Och vad jag skulle gråta
över alla dödsskriken
och allt blod som flyter
så förgäves,
och över hungern
och hopplösheten
och nöden
och alla vanvettiga plågor
och ensamma dödar
och över de torterade
som skriker och skriker
och över de torterande
ännu mer.

Och så alla barnen,
alla, alla barnen,
dem skulle jag gråta över
allra mest.
Ja, vore jag Gud
så nog skulle jag gråta
mycket över barnen,
för inte hade jag väl tänkt
att de skulle få det så här.

Floder, floder
skulle jag gråta,
så att de kunde drunkna
i mina tårars
väldiga vatten,
alla mina stackars människor,
och det äntligen
bleve ro.

Astrid Lindgren.