Tillbaka till huvudsidan

Lena Andersson: Astrid Lindgren som väg till tänkandet om världen

• Astrid Lindgren som väg till tänkandet om världen
  
  av Lena Andersson
  
  Som de flesta svenska barn på 1970-talet läste jag Astrid Lindgrens böcker, och fick dem höglästa för mig av mamma innan jag skulle somna om kvällarna. Jag såg alla tv-serierna och filmerna som gjordes, jag lyssnade på skivorna med sångerna från tv-serierna tills jag kunde dem utantill, och längre ändå.
  Jag minns mycket av det så här långt senare, och särskilt några scener som gjorde extra stort intryck:
  
  - Den gången då Emil räddar livet på Alfred genom att ge sig ut i snöstormen och föra honom till sjukstugan när Alfred har blodförgiftning. Stormen tjuter, Emil är på väg att ge upp för det är för tungt att ta sig fram genom snön, men om han ger upp så dör Alfred. Och just när han inte orkar mer och både läsaren och Emil har gett upp, kommer plogbilen. De kan fortsätta och Alfred klarar sig. Jag blir rörd bara jag tänker på det än i dag.
  
  - Eller den gången då Karlsson på taket visar två av sina målningar för Lillebror. Den ena hette: Porträtt av en mycket ensam liten röd tupp. Och den andra som föreställde en räv: Porträtt av mina kaniner. När Lillebror inte kan se kaninerna, påpekar Karlsson förnärmat, som alla narcissister är han snarstucken, att kaninerna givetvis finns inuti räven.
  
  - Den gången då Pippi Långstrump vill få gå i skolan för att få skollov, hon som alltid är ledig. Och hur hon på sitt enda besök i skolan ritar en häst i skala ett till ett, hänvisande till att hennes häst Lilla Gubben inte kan få plats på det lilla pappret på bänken.
  
  
  - Och den gången då Skorpan Lejonhjärta, när Jonatan har räddat den benskadade Orvar ur Katlagrottan. De är jagade av Tengils soldater och Skorpan erbjuder sig att kasta sig av hästen i flykten för att den ska kunna springa ännu fortare med sin dyrbara last.
  
  ***
  
  Att förmå läsaren att föreställa sig det som inte är men som skulle kunna vara, är en av litteraturens möjliga uppgifter. En annan är att frammana det som läsaren redan vet inom sig, därför att hon är människa, men inte har skarpa konturer på eller ser klart för sig.
  En tredje möjlig uppgift är att läsaren får inblick i andra människor och deras tänkande, och därmed i sitt eget och världens samlade tänkande och handlande.
  En fjärde är att roa och att fylla läsaren med lust och livsglädje, nyfikenhet eller bara intresse, genom att hon eller han får umgås med intressanta personer.
  En femte möjlig uppgift för litteraturen är att dela det för människan unika – språket, och att som läsare på så sätt utveckla sitt språk och därmed möjligheten att utveckla sitt tänkande.
  
  Vi är förvisso människor även utan läsande. Vi kan tänka även utan läsande. Vi kan vara moraliskt medvetna varelser utan läsande. Vi kan ha roligt och vara lyckliga utan läsande.
  Men risken är större att vi utan läsning blir som Pippi Långstrump, att vi har svårare att se världen på något annat sätt än i skala 1:1; att en häst prompt måste ritas i naturlig storlek om det ska vara en häst, för annars är det ingen häst.
  Fantasin, mina vänner, fantasin. Inte fantasin till det fantastiska, utan det vardagliga, inlevelseförmågan i andra, förmågan att översätta från stort till smått och från smått till stort. Den kan underlättas av läsning.
  
  Tillgången till bokstäverna äger kraften att göra oss mindre bokstavliga. Läsandet och den förmåga till abstraktioner som det kan träna upp i oss om vi så önskar, hjälper oss inte bara att ta oss utanför våra egna trånga konturer och förstå någon annan genom att få dennes perspektiv på världen, utan än mer hjälper läsandet oss att tänka, det vill säga att ordna och systematisera världen på ett rationellt vis, men också ett inlevelsefullt vis.
  
  Jag säger ”kan träna upp oss” och ”hjälper oss att”, därför att läsningen i sig inte klarar något av detta. Vi måste komma ihåg att de värsta fundamentalisterna, fanatikerna och galningarna har läst fler böcker än de saktmodiga och okunniga, de har tagit del av fler myter, sagor och legender, har ofta större förmåga att abstrahera och till och med att se världen ur den andres perspektiv.
  Läsning av goda eller inte så goda böcker är aldrig något motgift, ingen hästkur, ingen medicin. Det finns en del riktigt sofistikerade dumheter som människan inte kommer på utan att ha ägnat sig åt högre studier där man gått vilse bland abstraktionerna.
  
  Men med det sagt vill jag ändå hävda att läsning är oundgänglig för den som bättre vill förstå sin värld. Man kommer bara till en viss gräns utan att ta del av andras tankar, andras problemlösning, andras sagor, andras berättelser och därmed andras version av världen. Men också andras abstraktioner i texter som inte är gestaltade och fiktiva, utan utredande och påstående.
  Det läsningen och skrivandet gör är att understryka att mänskligheten är en. Språket, förnuftet och abstraktionen är det djupast mänskliga, det unikt mänskliga enligt Aristoteles, och en orsak till att det kan – kan – hjälpa oss att bli mindre bokstavliga är dess förmåga att låta oss resa i högre hastighet genom världen.
  
  Om livet är som att leva i en by, man träffar trots allt inte så många människor under ett liv i förhållande till hur många som finns, så gör läsningen av texter att var och en kan få leva i en myllrande storstad.
  Textläsning gör livet urbant medan det till sin naturliga form är provinsiellt. Vi kan inte vara överallt i ett liv, vi är bundna av naturliga hinder och trögheter, men genom läsningen kan vi möta och lära känna tusenfalt fler människor, aspekter och idéer, och vi kan få förståelse och inlevelse i varelser vi aldrig skulle ha fått tillgång till utan fantasins möte med språket. Vi blir helt enkelt uppkopplade mot fler hjärnor.
  Allt det jag påstår här är givetvis översättningsbart även till fiktion och berättande i vid mening, till visuella medier, inte bara till läsning och språk.
  Men läsning är basen för alltsammans.
  Det är den organiserade tanken och iakttagelsen tillgängliggjord i abstrakt form för fler än dem som sitter runt lägerelden.
  
  Jag vill därför framhålla just läsningen av tryckt text – på pergamentrulle, papper eller skärm, vad som helst som går att utföra i ensamhet och där avståndet till den som skrivit inte är avgörande för tillgängliggörandet. En muntlig berättelse består av identiska komponenter som en skriven – ord, meningar och dramaturgi som frammanar vissa föreställningar i hjärnan – det är inte där de skiljer sig åt, utan i tillgängliggörandet. Och i suveräniteten hos mottagaren av skriven text som blir läst.
  Om individualismen är upplysningens största och mest lysande idé, tanken om självägande, om ömsesidig respekt mellan individer formaliserad i lag och i mentala föreställningar, att du har samma frihet och rättighet som jag, varken mer eller mindre, att frivillighet ska råda i mellanmänskliga möten, aldrig tvång, så är läsning en av individualismens yttersta manifestationer.
  
  Läsandet är individualism överförd på det intellektuella livet, i suveräniteten hos den enskilde i dennes frivilliga möte med en text som individen i sin egen takt och med sitt eget kritiska förnuft kan ta till sig, förkasta eller gå i närkamp med.
  Under antiken florerade en idé om att läsning var ett övergrepp på läsaren. Tanken var att läsaren tvingades underkasta sig författaren när han tog del av dennes alster i skrift. Därför blev det slavens uppgift att läsa, slaven som ändå var underkastad. Mottagaren ansågs stå friare inför författaren och texten om han bara lyssnade till den och inte läste själv under tystnad. Ett filter behövdes däremellan.
  Hur mycket respekt jag än hyser för de antika tänkarna och deras outtömliga insikter om det mänskliga tillståndet, så är jag inte enig med dem om att läsning av text främst bör betraktas som underkastelse, även om det går att förstå hur en sådan tanke har uppstått. Den är inte orimlig, läsning är förvisso att träda i förbindelse med någon annan som bestämt tema och utformning för tanken.
  Likafullt tycker jag snarare att det är en frihetlig gärning att få välja vem man vill umgås med och vems text man vill träda i förbindelse med. Man har friheten att lägga ifrån sig boken, man har friheten att inte hålla med, att sätta ett utropstecken i marginalen, att skriva: nej du har fel! Eller att skriva: just det, så är det.
  Och att sedan tänka nya och egna tankar som formats av den lästa texten eller skriva en egen text som tar spjärn mot den man nyss läste. Man befinner sig inte i direkt dialog med den tryckta texten, för den är klar och paketerad, och inte med författaren, för hon är någon annanstans, men likväl går man inför sig själv i dialog med författarens tankar och gestaltning.
  
  Om man ändå kan sägas ha varit frivilligt utsatt för underkastelse när man läste någon annans text, vänder man på maktbalansen i samma stund som man skriver en text själv, eller kritiskt förhåller sig till den skrivna text man läst. Man respekterar den andres existens och förmåga att tänka, men förhåller sig förnuftigt kritisk.
  
  Att vara författare är att göra sig till gud för en stund, det är sant, men i en värld av frihet är antalet gudar så stort att det inte blir mer märkvärdigt att vara gud än att vara människa bland människor. Ingen människa bör vara allsmäktig, och eftersom skriv- och läskonsten i princip, om än inte i praktiken, är tillgänglig för alla gör den ingen allsmäktig, utan är tvärtom ett djupt demokratiskt verktyg och medel.
  
  Det är demokratiskt därför att det är individuellt, och därmed frihetligt. För den muntliga berättelsen är man beroende av att vara nära den talande i tid och rum. Skrivkonsten och läsakten fordrar inget sådant. Den reser i tid och rum.
  Texten ligger där den ligger, man kan gå tillbaka till den, titta vad det egentligen står, anpassa den till sin egen hjärnas och erfarenhets förutsättningar och utvinna ur den sådant man inte förstod första gången man tog del av den. Det kan man förvisso göra även med talad text, med muntlig framställning, men då får man lita till minnet om man vill gå tillbaka och undersöka vad det egentligen var man hörde. Och minnet är en bedragare.
  
  Men att texten ligger fast, att det som står står, är också en av dess svagheter. Sokrates hävdar hos Platon att den skrivna texten är stum. Den går inte att diskutera med. Den är odialektisk, alltså utan förutsättningar för den dialog som finns i det mänskliga mötet. Och det är sant. Texter behöver tolkas, de är aldrig entydiga, författaren kan inte täcka in alla upptänkliga betydelser, utan mottagaren blir medskapande genom sin tolkning.
  Det som då uppstår hos läsaren kan han eller hon sedan föra dialog om tillsammans med andra. Och så leder det till nya texter som ger upphov till nya dialoger.
  Så visst finns en dialektisk komponent också i det skrivna ordet och dess möte med läsaren, en som genom det skrivna ordets beständighet på många sätt är ännu kraftfullare.
  
  Jag har så länge jag kan minnas tyckt särskilt mycket om skriven text. Det står inte i motsättning till samtalet på något sätt, utan de fyller olika funktioner i en människas liv. Och skriven text, litterär, essäistisk, journalistisk, brev, sms eller av vilket slag de vara må, skulle jag för allt smör i Astrid Lindgrens Småland, inte kunna vara utan.
  Att knäcka koden till läsandet är en stor sak för ett barn. Det är som när barnet plötsligt kan börja gå, världen vidgas, eller som när barnet från en minut till en annan efter lång och trägen övning börjar cykla utan stödhjul.
  
  Skälet till att det är så stort är att det innebär frihet, man kan bli ensam med texterna. Att lära sig läsa är att ta nästa steg i fullbordandet av sin mänskliga potential, därför att det är att få tillgång till abstraktionernas abstraktion.
  Språket i sig, det talade språket, är en abstraherad nivå av det materiella konkreta livet. Alla ord är abstrakta begrepp. De är en bild, ett tecken för det som betecknas. Ordet bord är inte ett bord, utan betecknar ett bord i verkligheten. Ordet bok är inte en bok, utan speglar det konkreta materiella fenomenet bok.
  
  Att dessutom lära sig att översätta dessa muntliga ljudbilder, bord, bok, till bokstäver och skrivna ord, satser, meningar, formulerandet av tankar och känslor, är ytterligare en nivå på abstraktionsstegen. Och det är just denna vår mänskliga förmåga att abstrahera som är förutsättningen för ett mer avancerat tänkande och ett mer nyanserat känsloliv än det som de enkla instinkterna utgör och som krävs för ren överlevnad, det som alla djur besitter.
  
  De enkla instinkterna är i skala ett till ett, för att återknyta till Pippis teckning av Lilla Gubben, medan storheten med människans intellektuella förmåga till abstraktioner är att genom konceptualisering och begreppsliggörande av olika materiella föremål av samma sort, möjliggöra att vi kan skifta skalan i all oändlighet och med stor nyansrikedom.
  I den materiella världen finns inte två exakt likadana bord, stolar eller böcker. Men genom vårt medvetandes förmåga att abstrahera och konceptualisera behöver vi inte tala om alla bord, stolar eller böcker, utan vi kan tala om just bord, stol, bok, som universella samlingsbegrepp.
  Denna förmåga är helt avgörande för att lära sig något om världen utöver det som behövs för den rena överlevnaden. Man slipper bli bokstavlig. Man kan tala om bord och människa, snarare än alla bord och alla enskilda människor.
  
  Genom språket i sin skriftliga form sker en dubbel abstraktion, först språk, och sedan språket som en abstraktion till i form av bokstäver som bildar ord som är tecken. Detta mottages sedan genom läsning i enskildhet av en individuell människa med ett eget förnuft och ett från andra avgränsat medvetande.
  
  När Astrid Lindgren skriver: Det här är ett porträtt av mina kaniner. Men det är ju en räv. Ja, men kaninerna är inuti räven, ryms dessa frågor om abstraktion och konceptualisering däri. Barnet bekräftas i att kaniner är något annat än en räv, och att naturen är sådan att kaniner ibland blir uppätna av rävar. Barnet får en aning om att detta går att avbilda. Fantasin förvanskar inte verkligheten utan närs av den, och omformulerar vissa saker i den, på det att vi får syn på dess faktiskhet.
  För att läsandet ska vara gynnsamt för tänkandet krävs uppmärksam läsning, kanske till och med långsam läsning. Abstraktioner glider inte nödvändigtvis så lätt, och glider de lätt är de floskler. Abstraktioner, och i synnerhet skriftspråket som tas in via läsning, behöver reflekteras över för att ha något värde för den som läser.
  När man läser skönlitteratur behöver man läsa i ett tempo som gör att man är där, i scenen som beskrivs, annars har man inte läst. Att läsa är inte att ta sig igenom en bok, är inte att avverka en sträcka som vid en löprunda, en sträcka som är det antal sidor boken innehåller. Det är inte att låta ögonen löpa över sidorna för att kunna säga att man har läst. Att läsa är att omforma abstraktionerna i språket och texten till de realiteter de motsvarar.
  
  Om man läser låt säga första sidan i Karlsson på taket för fort får man bara information. Information är inte läsning. Om man läser den inkännande och med rätt tempo är man i stället på plats hos Lillebror. Man är i Vasastan med honom, man är inte han, men man är med honom och förstår honom.
  Den skrivna texten återkonverterar till de konkretioner den förmedlar i abstrakt form. Detta inträffar alltså när man inte bara tar in informationen i texten, Lillebror bor i Vasastan, Karlsson bor på hans tak och har en propeller på ryggen, utan när man lever sig in i den, känner stämningen som texten förmedlar, när man blir ett med Lillebror. När man känner, erfar, är med om, hyser Lillebrors längtan efter en vän, snarare än informerar sig om att han hyser en sådan längtan.
  
  Precis som medvetandet lär sig att abstrahera till universella begrepp från många enskilda exemplar av tingen i världen, händer något väsentligt med tankeförmågan när man i fiktionens form lär känna fler människor, kommer i kontakt med fler värderingar, fler världsuppfattningar och erfarenheter, får fler friktionsytor att slipa sina egna erfarenheter och upplevelser mot.
  Men det förutsätter att man läser noggrant, att man verkligen umgås med personerna i böckerna och ser vad de ser, är med om vad de är med om, lever sig in i vad de beskriver. Annars är det som att stå och titta ut över en stad och se en massa människor. Inte förstår man mer av vad det är att vara människa av en sådan övning.
  
  Läsning om den ska vara något värd är en oupphörlig tankeprocess, som på grund av sin abstrakta natur kräver större intellektuell ansträngning än visuella framställningsformer. Det visuella porträttera konkretioner, texten alltid abstraktioner.
  Texten innebär större motstånd, men är också belönande i motsvarande grad, i det att självständiga men igenkännliga världar uppstår i ens medvetandet av bokstäver. Man formar dem själv under läsningen.
  
  Författaren ser något för sin inre syn, smälter ner det till abstraktioner i form av språkliga tecken, skickar det vidare via papper och bokstäver, varpå det återfår sin ursprungliga form i mottagarens medvetande som bygger upp nästan samma värld som författaren har skickat i behändigare delar.
  Läsningen är att packa upp det författaren har packat ner. Det transponeras till språk och begrepp för att kunna förmedlas, byter aggregationsform under processen men är hela tiden samma sak. Det är som frystorkat pulver som återfår sin form när man tillsätter vatten.
  Författarens vision återfår sin ursprunliga form när man tillsätter ett läsande medvetande som möter texten, torrpulvret.
  Här sker ett enastående märkligt möte människor emellan.
  Eftersom människor liknar varandra förstår mottagaren hur hon ska sätta samman den i abstrakt form nedpackade materian, hur hon ska få pulvret att bli begriplig föda för hennes intellekt.
  Och det utan att någon materia alls har passerat mellan författaren och läsaren.
  Detta är inte magi, det är människans förmåga.
  Det är vad läsning är och gör med oss. Det är den storartade människan som utövar sin särart.