Tillbaka till huvudsidan

Om Astrid Lindgren

 

 Astrid Lindgren (1907 – 2002) är en av vårt lands mest kända författare. Under sitt långa författarliv skrev hon 34 bilderböcker och 41 kapitelböcker för barn, verk som räknas till barnlitteraturens klassiker.

Astrid Lindgren var 37 år gammal och tvåbarnsmor då hennes första bok, Britt-Marie lättar sitt hjärta, kom ut 1944. När hon året efter, 1945, slog igenom med Pippi Långstrump lät hon inte framgången stiga sig åt huvudet utan fortsatte livet ut leva samma enkla liv som hon alltid gjort. Ända till sin död i januari 2002 bodde hon kvar i lägenheten på Dalagatan i Stockholm, som familjen flyttat in i 1941. 

         Hon föddes 1907 som Astrid Ericsson, nummer två av fyra syskon. Familjen arrenderade det jordbruk som hörde till Vimmerbys prästgård. Det hus som Astrid föddes och växte upp i hade varit prästbostad på 1700-talet men byggdes på 1800-talet om till arrendatorsbostad. Hon har själv återställt huset som hon mindes det från barndomen.

          Böckerna om Barnen i Bullerbyn ligger nära Astrids egen uppväxt. Här lektes många av de lekar som senare återkommer i böckerna, både ”Inte stöta golvet” och ”Sicken blås”. Förebilden till de tre husen i Bullerbyn är dock hämtad från hennes fars barndomsby Sevedstorp, några mil utanför Vimmerby. Man kan hitta förbindelser mellan liv och verk inte bara i form av barndomsminnen, miljöer och berättelser som återkommer i böckerna. Även på ett mycket djupare plan finns det paralleller. Där finns gott om starka, självständiga flickor som själva tar ansvar för sina liv medan pojkarna påfallande ofta är utsatta, sårbara, vilsna och söker en fadersgestalt. 

         Det här speglar en av Astrid Lindgrens egna erfarenheter, kanske den mest genomgripande av alla i hennes liv. Vid 18 års ålder blev hon med barn och flyttade till Stockholm, besluten att själv klara upp situationen. Sonen Lasse placerades i ett gott fosterhem i Danmark och själv skaffade hon sig en sekreterarutbildning. De svåra åren har lämnat djupa spår i författarskapet. Mio i Mio min Mio och Rasmus i Rasmus på luffen drivs båda av längtan efter en far och även Jonatan och Skorpan Lejonhjärta växer upp faderlösa. Astrid Lindgrens sorg över att inte kunna ge sin son den far han behövde går igen i bok efter bok. Efter några besvärliga år ljusnade dock tillvaron för henne. Hon gifte sig och kunde hämta hem sonen, och hon fick en dotter. Kunskaperna som sekreterare hade Astrid Lindgren under hela sitt liv stor nytta av. Hon var mycket duktig att stenografera och alla hennes böcker har först tillkommit genom att hon skrivit och bearbetat dem i stenogramform. Inte förrän hon varit helt nöjd med resultatet skrevs manuskriptet rent på maskin. 

         När dottern Karin växte upp ville hon ha egna berättelser. 1941 bad hon sin mamma berätta om Pippi Långstrump, ett namn hon i ögonblicket hittade på. Till Karins 10-årsdag 1944 fick hon det renskrivna manuskriptet i födelsedagspresent. Samtidigt skickades en kopia till Bonniers förlag. Efter lång väntan kom det i retur med ett beklagande brev. Boken blev refuserad. Under väntetiden hade Rabén & Sjögren utlyst en pristävling om flickböcker och Astrid Lindgren skickat in ett bidrag till tävlingen. Hon vann andra pris med Britt-Marie lättar sitt hjärta och hennes första bok kom ut hösten 1944. Nu hade hon upptäckt hur roligt det var att skriva. Hon arbetade om Pippi Långstrump-manuskriptet och skickade in det till en ny pristävling som förlaget utlyst,  och den här gången vann hon första pris! När Pippi Långstrump kom ut 1945 blev den en omedelbar succé. Kritiken var positiv, man talade om en ny typ av barnlitteratur, ”en revolution i barnkammaren” och ”århundradets barnbok”. Det dröjde inte mer än ett par månader så sattes den första teaterpjäsen om Pippi upp på scen och 1949 kom den första filmen.  

         Men året efter utgivningen av Pippi blev de kritiska rösterna fler. En professor i pedagogik, John Landquist, hade läst Pippi Långstrump för sin dotter och var djupt chockerad. Han tyckte figuren var närmast sinnessjuk och att författarinnan inte bara visade prov på dålig smak utan också brist på fantasi! Pippi var ”något obehagligt som krafsade på själen”. Vi vet ju alla hur det gick, professorn fick fel och Pippi Långstrump gjorde sitt segertåg runt världen. Hon finns nu översatt till mer än sextio språk och tillhör i dag världslitteraturens klassiska gestalter.

         Det är inte bara Pippi Långstrump bland Astrid Lindgrens verk som verkat chockerande. Också Bröderna Lejonhjärta väckte på grund av bokens slut debatt när den kom ut 1973. Trodde Astrid Lindgren verkligen på själavandring frågade sig många kritiker, eller uppmanade hon rent av barn att begå självmord? 

         Den sista stora romanen Ronja rövardotter (1981), visar upp ytterligare en sida av sin författares personlighet. Ronja upplever naturen inifrån och lever mitt i den – hon är, skriver Astrid Lindgren – som ett litet djur bland de andra djuren i skogen. Ronja rövardotter är en roman med Romeo och Julia-motiv och samtidigt en hyllning till den nordiska naturen. När Ronja skriker sitt vårskri så att det skallar över vitsippshagar och nyutslagna björkar är det Astrid Lindgren själv som firar det återvändande livet. 

De flesta som läst Astrid Lindgren anser nog att hon genom sina verk visat att litteratur skapad för barn kan vara lika rik och högklassig som så kallad vuxenlitteratur. Ett bevis på detta är de otaliga pris hon genom åren fick motta från akademier och sammanslutningar som vanligen bara sysslade med författarskap ämnade för vuxna läsare. Men en stor belöning fick hon aldrig – Nobelpriset – trots att hon flera gånger varit nominerad. Astrid Lindgren själv behövde inget Nobelpris för att få bekräftelse på sin konst, men för barnlitteraturens status – och för barnen som läser böckerna – skulle priset ha gjort stor skillnad. Vid hennes bortgång beslutade i stället den svenska regeringen att instifta ett internationellt pris till hennes minne, Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA), för att understryka barnlitteraturens betydelse. 

Frågan är om Astrid Lindgren trots sin talang och sitt rika författarskap hade blivit den världsförfattare hon med tiden blev om hon inte också haft andra talanger än att skriva. Sverige är ett litet land och svenskan ett litet språk, och det brukar inte vara lätt för svenska författare att nå utanför landets gränser. Under nära 25 år arbetade Astrid Lindgren på Sveriges ledande barnboksförlag Rabén & Sjögren. Med det kontaktnät hon skaffade sig genom förlagsarbetet kunde hon främja placeringen av sina egna böcker i andra länder och på samma gång öppna vägen också för många andra. I dag finns hennes böcker att läsa på mer än hundra språk, fler än någon annan svensk författares. Hon var också en kvick och sympatisk personlighet som snabbt blev  populär i massmedia och hon kunde själv överföra sina berättelser till både teater och film. 

         Astrid Lindgren ägde en unik begåvning. Hennes verk spänner över en rad olika genrer, från saga, fantasi och deckare till vardagsskildringar. På samma sätt växlar hon stil och språk, från komik och burleskeri till folksagoton och romantikens blomsterfyllda bildspråk. Hennes förmåga att hitta det rätta tonfallet för varje berättelse är oöverträffad och hon sätter ofta sina översättare på svåra prov. Under en författargärning som sträckte sig över femtio år skapade hon en rad verk som räknas till barnlitteraturens klassiker. Hon hade en märklig förmåga att ur det privata skapa något allmängiltigt, något som berör människor över alla generations- och språkgränser. När hon fick frågan varför hon valt att skriva för barn svarade Astrid Lindgren:

”Jag vill skriva för en läsekrets som skapar mirakel. Barn skapar mirakel när de läser.” 

 

Av Lena Törnqvist